Det kan ta ett liv att förstå vem man är och ibland kan det
ta ett ögonblick att hitta en pusselbit.
Jag ska förklara närmare vad jag menar. Under hela mitt liv
har jag alltid hört att jag pratar mycket, pratar för fort, låter och är yvig i
mitt kroppsspråk. Vilket har för mig varit en liten konflikt i mitt huvud då jag
själv känner mig ganska blyg och har behov av att har min egen area fri runt
mig.
Att höra att jag var just så blev ett tag en negativ spiral
som skapade dåligt självförtroende och känslan av att ingen egentligen ville
vara med mig då jag blev den där jobbiga. Jag minns att jag blev ledsen och
kände mig enormt ensam vid vissa stunder. Att ingen såg vem jag var utan bara
det som fanns på ytan. Det blir en tung sten att bära som liten. Ytan jag satte
på i tonåren blev utåtagerande och jag blev det alla sa. Lät mycket, syntes
mycket och en hård yta som var så välpolerad att ingen hörde mitt riktiga jag.
Dom senaste 11 åren jag plockat fram 100-tals med
pusselbitar om mig själv, tittat på, lyssnat på och försökt förstå hur hela
bilden ser ut. Och att byta bild på sig
själv är absolut det svåraste. Och i veckan gjorde jag ett
personlighetstest
som gav ett helt annat svar än jag själv förväntade mig. Det var lite svårt att
ta till beskrivningen men i efterhand insåg jag att det stämde helt och hållet.
Och nu kan jag förstå mer varför jag i vissa situationer går
in i en pratig och yvig roll. Det är absolut när jag inte känner mig säker på
min plats eller att jag är i en stor grupp där det finns så många olika
energier att jag inte hinner sålla och sätta upp en mur så inte allt slinker
in.
Bara denna veckan har jag hamnat i min egen grop vid 2
tillfällen och tack vare att jag nu börjar bli medveten kunde jag ändå sänka garden lite och
låta stunden ha sin gång och inte lägga en orolighet att inte vara omtyckt för
mitt yviga jag.
Förra året pratade jag med en klok kvinna som sa: Du är en
gammal själ i en energifylld kropp och hon har så rätt. Jag är en levnadsglad
person med mycket rörelse i kroppen. Gärna glädjeskutt och skrattar högt men
jag är också den som behöver sitta i lugn och söka i livsfrågor och lugn.
Jag tänker på alla dessa barn i skolåldern som är som jag,
vissa säger HSP och jag kan absolut förstå varför. Highly Sensitive Person. Läs
gärna mer
här.
I den miljön som är i en skola eller större arbetsplatser
kan vara otroligt krävande och jag inser att mitt sätt i sådana sammanhang är att
vända ut och in på mig själv för att hantera det. Idag när jag tittar på mina
barns klasser jag hittar mig själv snabbt i vissa barn. Dess värre är det
just dom som får sitta med dom barn som tar plats, låter och har myror i
kroppen. Jag vet inte om det är tanken att dessa känsliga barn ska få dom lite
mer aktiva barnen att lugna ner sig?
I mina ögon helt fel.
Det blir ett mycket större glapp
mellan dessa fina själar som är så olika.
Så vad har jag kommit fram till egentligen? Jo, att lära mig
att hantera situationer. Att titta djupare på mitt agerande och att denna
bloggen är som den heter -Min resa i Livet-
Fortsättning följer….
/Linda
