Mitt ljus lyser inte starkare för....

Jag älskar samtal om livet, hur vi agerar och reagerar. Vad vi tänker om vår existens och varför vi valt just detta liv.

Senaste tiden har jag funderat på många av dessa frågor och vad jag behöver i mitt liv som jag lever nu. Att få och ge kärlek är en grundsten men även att visa respekt för allt levande. Till djur, människor och naturen. Och efter det tragiska i Trollhättan blir det ännu mer tydligt att vi ser liv på olika sätt. 

Helgen som var har jag skickat många tankar till alla som drabbats av detta onödiga våld som finns i världen. Där att äga är mer viktigt än att se med ljus i ögonen på det vi har runt oss.

Det är sorg att det finns sådan trångsynthet och mycket mörker runt oss.

Men för mig hjälper det att leva efter det Paul martinellli säger: 

-mitt ljus lyser inte starkare bara för att jag blåser ut någon annans.

Kram 

Insikter kan komma snabbt men även växa fram...

Det kan ta ett liv att förstå vem man är och ibland kan det ta ett ögonblick att hitta en pusselbit.

Jag ska förklara närmare vad jag menar. Under hela mitt liv har jag alltid hört att jag pratar mycket, pratar för fort, låter och är yvig i mitt kroppsspråk. Vilket har för mig varit en liten konflikt i mitt huvud då jag själv känner mig ganska blyg och har behov av att har min egen area fri runt mig.

Att höra att jag var just så blev ett tag en negativ spiral som skapade dåligt självförtroende och känslan av att ingen egentligen ville vara med mig då jag blev den där jobbiga. Jag minns att jag blev ledsen och kände mig enormt ensam vid vissa stunder. Att ingen såg vem jag var utan bara det som fanns på ytan. Det blir en tung sten att bära som liten. Ytan jag satte på i tonåren blev utåtagerande och jag blev det alla sa. Lät mycket, syntes mycket och en hård yta som var så välpolerad att ingen hörde mitt riktiga jag.

Dom senaste 11 åren jag plockat fram 100-tals med pusselbitar om mig själv, tittat på, lyssnat på och försökt förstå hur hela bilden ser ut.  Och att byta bild på sig själv är absolut det svåraste. Och i veckan gjorde jag ett personlighetstest som gav ett helt annat svar än jag själv förväntade mig. Det var lite svårt att ta till beskrivningen men i efterhand insåg jag att det stämde helt och hållet.

Och nu kan jag förstå mer varför jag i vissa situationer går in i en pratig och yvig roll. Det är absolut när jag inte känner mig säker på min plats eller att jag är i en stor grupp där det finns så många olika energier att jag inte hinner sålla och sätta upp en mur så inte allt slinker in.

Bara denna veckan har jag hamnat i min egen grop vid 2 tillfällen och tack vare att jag nu börjar bli  medveten kunde jag ändå sänka garden lite och låta stunden ha sin gång och inte lägga en orolighet att inte vara omtyckt för mitt yviga jag.

Förra året pratade jag med en klok kvinna som sa: Du är en gammal själ i en energifylld kropp och hon har så rätt. Jag är en levnadsglad person med mycket rörelse i kroppen. Gärna glädjeskutt och skrattar högt men jag är också den som behöver sitta i lugn och söka i livsfrågor och lugn.

Jag tänker på alla dessa barn i skolåldern som är som jag, vissa säger HSP och jag kan absolut förstå varför. Highly Sensitive Person. Läs gärna mer här.

I den miljön som är i en skola eller större arbetsplatser kan vara otroligt krävande och jag inser att mitt sätt i sådana sammanhang är att vända ut och in på mig själv för att hantera det. Idag när jag tittar på mina barns klasser jag hittar mig själv snabbt i vissa barn. Dess värre är det just dom som får sitta med dom barn som tar plats, låter och har myror i kroppen. Jag vet inte om det är tanken att dessa känsliga barn ska få dom lite mer aktiva barnen att lugna ner sig?

I mina ögon helt fel. 

Det blir ett mycket större glapp mellan dessa fina själar som är så olika.

Så vad har jag kommit fram till egentligen? Jo, att lära mig att hantera situationer. Att titta djupare på mitt agerande och att denna bloggen är som den heter -Min resa i Livet-

Fortsättning följer….

/Linda

När jag glömmer bort mig själv

När det finns mindre timmar på dygnet än behovet har jag lätt att glömma bort mig själv. Lätt att missa dom små stunderna som gör att jag kommer tillbaka och landar i det som är nu. Livet är så otroligt vackert och jag vill inte missa en endaste stund av det. 

Idag är en bra dag att landa igen.

/Linda

Vara unik i ett sammanhang

När jag slog upp mina gröna idag sken solen rakt in i sovrummet och himlen var alldeles blå. Luften var lättare och kroppen var inte längre tung. 

Igår var en speciell dag, inget var som det brukar. Och jag gick hemma och mest bara traskade. Och med facit i handen vet jag att det beror på att det finns beslut jag måste ta, saker som hänger i luften och listor på att göra som väntar. Men mest för att jag är så nära till känslor nu, mer än någonsin faktiskt. Det påverkar, det utmanar och det får mig att växa. Förra veckan hade jag en fika med en nära vän och hennes ord sitter kvar. Vi pratade om att vara unik i ett sammanhang. Att känna sig annorlunda men ändå lika. Och att när vi är på rätt plats i livet är det faktiskt enkelt att vara unik och inte som andra. För alla andra är ju det med....
/Linda

Att vara lycklig är upp till varje person

 "Slut fred med det förflutna. Förlika dig med det som har hänt. Det är enda sättet att skapa en lycklig framtid" Rachel Brathen

Just dom orden läste jag i boken yogagirl. Och jag tänker...

Vi kan vara med om händelser i livet vi inte räknar med. Vi kan förlora någon vi älskar, tappa allt vi äger och utsättas för ondska. Det finns så mycket som kan göra att vi hamnar i offerrollen och att vi väljer stannar där. Och sedan ursäktar oss och vårt beteende för att vi då är ett offer. Och jag säger inte att våra erfarenheter inte är hemska och vi inte får ha sorg.

Jag har varit där, jag har varit arg, besviken, ledsen, ensam, lämnad och oskyldig till vad som hänt. Och jag mådde dåligt. Otroligt dåligt och det kom till en gräns där jag faktiskt nästan kunde känna hat för att jag utsatts för saker. Jag använde det som ursäkter i många år för att slippa ta tag i mitt ansvar som människa.  En så kallad offerkofta sattes på och jag la gärna skuld i samtal som berörde mina händelser. För att tillfredställa känslan att jag blivit utsatt och få bekräftelse att jag har rätt att känna så. Tillslut var det svårt att känna äkta lycka, den blev syntetisk och det var inte hållbart. Så jag tog hjälp för att komma över det som gnagde så hårt inom mig. Jag förlät händelser, jag förlät personer och jag tyckte att jag kunde gå vidare. Jag var tvungen att komma till gränsen att släppa det som varit.

Det gick riktigt bra ett tag men inom mig fanns ett hål, en tomhet och en sorg. När jag än en gång tog hjälp visade det sig att det jag inte förlåtit var mig själv. Att jag just då inte kunde göra annat, inte kunde påverkat situationen men tagit på ansvar för att jag fått gå igenom det jag gjort. Genom olika meditationer och övningar kunde jag släppa det som varit. Och äntligen kunde jag gå vidare. Tillåta mig att vara lycklig. Faktiskt idag kan jag känna att jag inte vill vara utan min erfarenhet. Idag kan jag hjälpa andra utsatta i samma situation och ha en förståelse. 

Att förlåta är en sak, att släppa taget är en annan och det är tuffa resor vi ibland måste ta oss igenom. Men att själv sätta på en offerkofta och inte förstå att ansvaret att bli lycklig ligger hos dig själv. Det är som att ge sig själv gift och hoppas att förövaren dör som en vän sagt till mig.

Vi alla förtjänar lycka och kärlek, men ibland måste vi byta väg för att känna så. Och det är värt det, alla gånger.

/Linda

Lejonmamma, det är jag det.....

Innan jag fick barn sa jag ofta att jag skulle bli en höns-mamma eller lejon-mamma. Det har visat sig att jag är både och. Båda sidorna har visat sig starka under åren och jag tror på en balans även i det som allt annat.

Bilden finns ute på nätet 

När barnen behöver mig finns jag där för att vårda och ta hand om dom. Jag ser på i deras utveckling och steg dom tar. Puttar lite lätt i rätt riktning (hoppas jag) och om något händer kommer mitt beskydd och jag ger dom möjlighet att vara hos mig för tröst och förståelse. När faran och elakheter kommer finns det inget slut på mitt vrål. (så se upp med att vara elak mot mina barn ;-) ) 

Härom dagen dog min dotters hamster och hon fick första gången känna på sorg och vad det är att förlora någon som man håller av väldigt mycket. Som lejonmamma tog jag tag i henne och torkade hennes tårar. Fanns där så länge hon behövde och släppte iväg henne när hon kände att hon ville. För att själv sitta och titta på hur hon gick igenom det, stolt och rakryggad, precis som en lejon-mamma.

<3

Linda

Samla energi....

Det är nu som är min tid, hösten, där jag fyller mina källor med kraft. Den höga luften och varma färgerna ute ger mig en annan typ av energi än vad jag kan få av sömn, träning mm

Egentligen vill jag vara ute hela tiden och andas.

Likaväl som jag samlar på mig så lämnar mycket energi min kropp. Även jag går in i vila just nu.

/Linda

Gå varken fortare eller långsammare än din själ...

Jag har fått mitt liv av en orsak, ett syfte och en möjlighet till att göra något bra. Jag vill inte bara stanna upp i livet för att låta dagarna gå utan följa dom som om det är just den dagen som jag gör något för omvärlden.

Jag vill den dagen det är dags att lämna vidare nycklarna till någon annan kunna säga... -Jag har iallafall gjort..... Ja undra vad det blir jag kommer överlämna?
Livet är skört och ingen kan lova dig en dag i morgon. För mig är det viktigt att minnas det.

Det behövs inte mycket för att vi ska falla tillbaka på stress, tävlingar och ego-handlingar. Och sällan gör det oss gott. Stress försurar oss och ger biverkningar, tävlan att alltid jämföra oss med andra och ego att inte kunna se utanför oss själva. Låt inte det vara det vi söker.

Så efter en lång stund och en rad i en bok inser jag vikten av "gå varken fortare eller långsammare än din själ". Det är ju lite jobbigt när vi går vilse och ska finna tillbaka oss själva.

/Linda
 

Att vara i nuet...

Nu, här, precis exakt.... Jag är här, inte i gamla minnen, inte i vad framtiden ska ge utan här. Bara där jag är. Andas...Mindfullness...

Vet du, det kan faktiskt stressa mig lite ibland att vara här, nu i ögonblocket. Det pratas så mycket om allt nuet, mindfullness. Jag är både min historia och min framtid och det som är nu och så mår jag bra av att vara. Jag älskar att ligga på en filt och titta upp i himlen och tänka på vad jag har upplevt i mitt liv och vad som händer framöver, göra en att-göra-lista. Tänka på hur det är när jag är där. Jag planerar ofta för vad som ska göras i höst, vinter om ett år och när jag blir gammal. Jag älskar mina listor. Jag rusar gärna fram i min passion av liv och glömmer att stanna upp ibland. Likväl som jag kan sitta i en stol och titta på en myras kamp mot ett barr för att följa spåren av deras dagliga slit. Länge kan jag sitta där...

Nuet just nu? ja just nu i ögonblicket sitter jag på mitt kontor, fötterna på skrivbordet och datorn i knät, fortfarande i pyamas och skriver rader som känns lite viktiga för mig. Tittandes ut på grannens tomt och har en längtan till att få rusa upp och ropa till henne Kaffe? och sedan springa iväg från min lilla stund här och nu...

//Linda

När en ängel knackar på vår dörr...

Jag kommer sakna köttfärssåsen du gjorde och behåller minnen av stunderna jag fått bo hos er, bilden av när du är ute och springer och din nyfikenhet av vad som händer runt omkring. Jag kommer sakna din lycka av att komma på middag och viljan att höra hur vi har det, titta på när ni buggade och så mycket annat jag har som minnen av dig i mitt liv. 

När en ängel kommer och hämtar oss vid vår dörr finns alltid minnen kvar som delas av andra, sorg och saknad men också skratt, glädje och lycka över att du varit med oss. Himlen är nu berikad med ännu ett hjärta.

Farväl moster!

Kram Linda

Mitt hjärta blir varmt

När jag och dottern kom till skolan idag följde jag henne in på gården. Vi småpratar om helgen och vad vi ska hitta på. Helt plötsligt hör vi ett gäng tjejer ropandes och springer över gården till henne och där möts hon av skratt och kramar. Vänner som väntat på henne och vill veta vad hon gjorde kvällen innan. Någon drar försiktigt i hennes hår och säger att det är så fint, en annan visar stolt upp att dom har nästan lika kläder idag. Det blir fnitter och skratt och dom säger att hon ska komma bort till dom sedan.

Själv står och och beundrar dessa kärleksfulla, glada och varma hjärtan. När vi går in för att lämna väska viskar min dotter lite tyst, det känns bra att alla blir glada när jag kommer. Tänk om alla fick ett sådant välkomnande när vi kom till jobbet eller skolan....

Kram Linda 

Allas unika jag...

Sitter i solen, ensam och lyssnar till ljuden jag har runt mig. Vi är 10 stycken unika, fina människor i vårt hus just nu. Alla bär vi vackra egenskaper som gör just den som det är.

Vi alla har en ödmjukhet till varandra i sättet att vara. 2 familjer i samma hus och på något sätt har vi anpassat oss. Det finns skutt i benen på någon och en annan som tar sig an ett ansvar för att se så det går bra. Det finns fnitter hos några som gör fler av oss varma i själen, det finns målbrott och tidig tonår som är en spännande tid och någon som möter då

där dom är. Det finns skratt och sorg och funderingar på livet och att vara när vi sitter tillsammans.

Det är otroligt spännande att bara få vara den som iakta och lyssna, se och ta in. 

Att en plats i solen en eftermiddag kan lära mig så mycket.

Tack!!!!

Linda 

Tacksam över det jag har

Jag vaknade i morse fylld av tacksamhet. Tacksam för att jag med egen kraft kan sätta mina fötter på golvet, känna kylan som spred sig under mina fötter och välja att dra upp dom under täcket själv när jag vill.

Tacksam över att kunna stryka bort luggen från mina ögon med min egen hand. 

Tacksam för att jag kunde vända mig om och krama den jag älskar för att jag sedan kunde gå ut i köket och göra en kopp kaffe till oss och medans kaffet rann ner i våra muggar hann jag med egna steg gå in i båda barnens rum, böja mig över dom och ge dom en puss på kinden.

Tacksam att dom i samma stund öppnar sina ögon och möter mig hängandes över dom.

Varför just idag, denna tacksamhet?

Jag läste boken Livet efter dig och igår avslutade jag sista sidan efter att sträckläst den. För dig som läste den så förstår du nog mina tankar idag och för dig som inte läst den så kan jag berätta att den handlar om en man som pga en olycka hamnar i rullstol och ett liv att vara nästan helt förlamad. Livet att alltid vara beroende av någon annan oavsett vad. det handlar även om en kvinna som blivit av med sitt arbete och hon blir då anställd att vara med honom. Hans fängelse är sin kropp och hennes är sina rädslor. 

En mycket tänkvärd bok som lockade fram skratt, gråt, rädslor, mod och en massa tankar. 

Tankar som suttit i hela dagen och kommer stanna länge till.

/Linda

Orden som inte kan bli sagt...

Jag har något jag måste skriva, något som vill ut. det kryper i kroppen och jag sitter varje dag med tangenterna under fingrarna. Jag vet att det finns en text jag vill dela med mig av. Ord som känns viktiga att säga. men jag kan inte få fram dom, det är som ett tomt hål, ett rum utan väggar, en röst utan ljud.

Jag låter det ta sin tid, låter mig fyllas av det som ska bli skrivet. När tiden är mogen ska jag ta fram alla ord som finns men tills dess få det vara en skavande sten, en orolig del inom mig, en sockerdrickskänsla i fingertopparna. En längta och en sorg för att jag inte får fram texten som ska bli sagt. 

/Linda

Livet och slutet....

Vad händer när livet tar slut? Det är en fråga som nästa alla ställer sig själv någon gång. Alla sitter vi på vårt eget svar som vi tror på och det är nog rätt. Det finns ingen bok att läsa som lär ut hur det är, det finns ingen i sin närhet man kan fråga. Allt bygget på just det tillfället som är just då.

Igår lämnade en nära släkting livet här och gick vidare. Allt gick så fort, från att vara frisk blev han sjuk och sedan var han borta. Det kan kännas så orättvist, så fel och så sorgligt. Men jag insåg att det var för mig alla dom känslorna kom. Jag ville att han skulle vara kvar för att jag ville ses ibland, jag ville att han skulle vara kvar för att jag själv känner oro för döden och för att jag inte än kan koppla upp mig för att säga hej. Om jag kunde fråga honom idag hur han ser på det kanske jag skulle få ett annat svar. 

Jag satte mig med barnen och berättade vad som hänt och frågor kom. Frågor jag inte kan svara på mer än min egen tro. Jag gav dom bilden hur jag själv ser på döden och tankarna kring det. Men att jag inte vet säkert eftersom jag inte minns när jag dog sist.

Jag tror att om vi visste och kom ihåg kanske fler skulle välja den resan tidigare än vad som är utsatt för oss. Vi har alla vår egen resa och vad vi ska uppnå i detta liv. 

Igår och flera dagar innan har blivit en reflektion för mig. Jag kan bara komma på att jag älskar livet. Och jag är på rätt spår som påminner om det så ofta det går i vår vardag. Jag fortsätter älska det lilla och uppskatta det stora. Jag vill bli riktigt gammal så jag har många roliga historier att föra vidare och även berätta när jag möter upp alla nära och kära när jag lämnar livet. För är det något jag vill så är det att skratta och vara glad för livet jag har och haft.

Linda

Ett lugn infinner sig

Vårt nya hus ger mig lugn. En känsla av läkning utan att behövas läkas. Ett behov av att få uttrycka mig, inte med ord utan text. Jag längtar till den dagen jag bara får sitta och skriva.

Det finns så mycket som ska ut och det är bara att ta 1 ord i taget. Vi får se vad det slutar i. Men känslan är fantastisk.

Linda 

Tänkvärt..

Den hittade jag på nätet och det är en sanning att ta till sig.

Linda 

Att glädjas med min dotter

Jag stiger upp först av alla, gör en kopp kaffe samtidigt som jag öppnar dörren och låter den friska luften strömma in i mitt kök. Barfota går jag ut, sätter mig på trappan och andas. 

Låter mig bara vara här och ingenstans. Känna att jag inte är ensam fast jag är själv. Jag lyssnar och tackar för dagen som kommer. Jag tackar för det finaste jag har, min familj, mina föräldrar och syskon. Fylld av kärlek möter jag min dotters blick när hon kommer ut helt nyvaken. Som alltid när jag har min stund är det hon som kommer först som hon vet och vill vara del av det.

Och det gör mig så lycklig att få dela dom stunder med den finaste som går på jorden just nu. Min dotter...

Linda 

Jag lär mig att släppa taget

En av mina sämre sidor är att jag har lätt att bli frustrerad. Lätt att bli otålig när saker inte faller på plats. Inget jag är glad eller stolt över.

Jag har ett kontrollbehov men lär mig för varje dag att släppa taget och acceptera saker som dom är. Allt kan jag inte påverka och ska inte göra det heller. Vissa saker måste få ordna upp sig själv. 

Vissa saker behöver gro utan att jag är där för att se vad som händer.

Vissa saker får mig att bli effektiv och en som får saker gjort. 

Vissa saker kan jag nu välja och stå en bit bort från och titta på, iaktta för att se om det verkligen är som jag tror att det är. 

Men min lärdom är att allt inte handlar om mig, allt är inte menat till mig även om det är jag som står på mottagarens sida. Vissa saker kommer till mig för att jag själv ska få uppleva andras hinder och låta dom gå via mig. Den är svårast.

Men jag tänker släpp det, hur farligt kan det bli. Allt är som det ska vara.

Idag fick jag den erfarenheten igen och jag ger mig själv en klapp på axeln och säger bra gjort.

Linda

Sandslott som livssyn

Jag fick mig en ny bild på livet idag. Det började redan igår när jag såg ett sandslott på stranden. Något sa mig att jag skulle ta kort på det och när det kommer signaler så lyder jag.

Min blick föll tillbaka på det flera gånger och helt plötsligt hör jag en röst som säger -du kan vara med om en tragedi...

Jag blev kall och förvirrad och vetskapen om att min dotter var och badade i en pool gjorde mig så rädd. Det enda jag kunde göra där var att i min själ lägga en skyddsbubbla över henne och det är den starkaste känslan jag fått. Det kändes för en stund som jag själv var runt henne.

Det gick bra såklart, inget hände men jag kunde ändå inte släppa sandslott.

Igår kväll och i morse tog jag mig en stund för att sätta oss alla i en bubbla som skydd för resan hem. Och över bilen med som tur var. För idag var vi en hårsmån från en tragedi vi kanske inte skulle överlevt. Som tur var fanns snabba reaktioner hos både min man och mig och vi mår bra. Mest jag som är skärrad.

Jag är dock säker på att det var just detta rösten varnade mig för och med kunskapen min fina vän Brittmarie visat mig så lever vi alla nu.

Tillbaka till sandslottet, jag ser det som en påminnelse av livet. Jag kan bygga upp det hur stort och fint som helst, njuta och ha roligt påvägen men det räcker med en vindpust eller ett regnväder så kan det förstöras.  Så det gäller att ta vara på livet, ha styrka att leva på mitt sätt. Bygga mitt skydd för dom jag har runt mig. Och hoppas det räcker för en storm ...

Linda